Ensam Kvar

Femkommasju procent är alltså trehundratrettioentusensexhundrafemtion och tvåhundratjugo tusendelar av hela Sveriges valdeltagande befolkning. Det är jättemånga människor. Det är nästan fem gånger fler än världens tolvte minsta land, som har sjuttiotusen invånare, Dominica. Sammanlagt nollkommatrettiofem av Sveriges totala befolkning. Enligt SVT så är valdeltagandet omkring åttioen procent, men hur femkommaåtta miljoner röstande människor av niokommatre miljoner sammanlagda människor blir åttioen procent röstande människor vet jag inte riktigt, jag får det till sextiofem procent röstande människor så det är trettiofem procent i Sverige som är ickeröstande människor. Min uträkning görs kanske fel? Och SVT:s uträkning rätt. Så borde det ju vara, fast inte, för tre miljoner människor av totala nio miljoner är trettiotre procent. Så.. igen, det är ungefär tre och en halv miljon Svenska medborgare som inte röstar. Så det finns alltså tre och en halv miljon individer vars röst skulle kunna ha förändrat den här situationen som vi nu står inför. Trettiofem procent alltså.

De regerande nästan femtio blå procenten har förresten endast majoritet hos de som röstat. Varför räknas inte ickedeltagande som röster? Det är uppenbara blankröster. Det är inte de som partierna inte nådde ut till i tid för valet, inte huvudsakligen utan endast i majoritet. De som ignorerar att gå till vallokalen säger mer om vilket skick vårat statskick är i än de som röstar på Sverigedemokraterna. Skulle de som inte röstar räknas som deltagande i valets slutresultat skulle t.ex. Moderaterna bara ha nittonkommatvå procent, och koalitionsregerings totala procentkvot skulle vara runt trettioenkommafem procent, vilket ju inte verkar så särskilt representativt i en demokrati så som den som Sverige är. Varför är blankröster också kända som "Ogiltiga" för en till rest? Det retar mig otroligt mycket. Jämförelsevis ligger vi säkert i bräsen för valdeltagande världen över, vilket ju gör det här ytterligare till en absurd tanke.

Tänk dig, sjuttio procent av Sveriges befolkning röstar inte i valet 2048, året innan jag går i pension, men det syns inte i starkt styrd media eller heller diskuteras ingående av akademiker på några andra forum än de som inte bevakas eller hörs, det vill säga inga forum förutom ditt vardagsrum, risken att anses som dissident är för stor och att vara emot systemet är det samma som att vara fortkörare. Inte emot politiken, diskussion får förekomma, men inte anmärkningar på hur det är uppbyggt. Så typ så här: håll dig till att välja vilken typ av burkmat du vill äta idag, grön burkmat eller blå burkmat, vill du ha röd burkmat så håll käft vi gör inte röda burkar. Blå burkmat eller grön burkmat? Så det som sker är att det sedan tre val regerande partiet tar hem en jordskredsseger och går in i en majoritetsregering med hela femtioåtta procent mandat för fjärde gången i rad. De flesta röstar inte för att det är ingen idé, det finns inga partier som representerar de tankar och ideal som skulle krävas för en faktiskt reform, en förändring till det bättre. Det finns inga idealister åt andra hållet än det som är det ständigt rådande politiska klimatet. Vilket det än må vara.
Bör tilläggas att jag varken är en starkt rotad socialist eller en särskilt utåtriktat liberal och för den sakens skull inte heller kommunist eller kapitalist. Jag röstade inte i förra valet, jag läste manifesten, lyssnade på enskilda politiker, kände att det mesta verkar vara spel för publik och gick med några vänner till röstlokalen och la min röstsedel i papperskorgen. Jag saknade riktig politik, du vet något som inte känns förskönat, en grupp individer som inte säger vi får återkomma med det men just nu ser det ljust ut möjligheterna finns vi måste bara förverkliga dom det kommer bli möjligt och om det svenska folket vill satsa på det så kommer vi satsa på det om det inte vore för våra föregångare skulle vi redan vara där DU VET EN RÖRELSE SOM INTE VAR MEDIATRÄNADE OCH SMINKADE. Och till det realister, humanitära realister som såg miljön, som såg de utsatta, som var som Robin Hood och liksom inte drevs av möjligheten att vara politiker utan att dela med sig av sitt bättre vetande till medborgarna, jag vet att såna här människor existerar, jag har träffat dom, det är bara det att väldigt få av dom är funtade på ett sådant vis att de vill ge sig in i den typen av maktkarusell som är politiken.. Men jag vet att de finns, men de är inte engagerade ännu, de är inte mobiliserade ännu. Inte på ett sådant vis att det skulle kunna göra någon skillnad i ett nationellt perspektiv, vilket är synd.
Jag röstade i år alla fall, Miljöpartiet leker mindre lekar på senare år, inga av de övriga partierna gör det på samma vis och det hade varit viktigt att ha ett ordentligt starkt miljöparti i den här tiden vi lever i. Men nu har vi återigen och fortsättningsvis en regering som främjar en-människa-en-bil-principen framför kollektivtrafik. Samt en stor hand full av andra helnippriga ideal. Nåväl, vi är väl inte sämre än tidens barn.

Förutom pessimist är jag optimist. Det här behöver inte betyda att vi går in i en tid fläckad av snävare invandringspolitik, ökande segregering, mera främlingsrädsla och främlingsfientlighet. Det som röstade på SD framstår bara som många för att vi förväntade oss färre, det finns en stor grupp individer i samhället som är undre medelklass eller medelklass-främst- dessa individer tror jag känner stor frustration över hur de behandlas av samhället, de är socialt rätt knepiga, de har genom livet gått på motgång på motgång för att de inte fått lära sig tänka kritiskt eller kärleksfullt och då de lider genom sina problem försöker de hitta någon att skylla på, varför behandlas de så jävla illa av systemet, varför bryr sig inte systemet om dom för och så vidare. Tack vare hur SD behandlats i media de senaste åren och hur SD har fört sig själva i politiken utöver det har de vunnit över många som inte är direkt fientliga gente andra etniciteter eller sociala konstellationer men som då de inte får prata om hur de mår med någon, har taskiga familjerelationer och så vidare fått en syndabock att känna trygghet i att den beskylls för deras egna tillkortakommanden och jag VET att det finns hundratusentals individer till som sitter i samma situation men som SD inte kunde svärja. Så vad jag försöker lite fumligt säga är att om DU gör något bättre så kommer DE inte rösta på det parti och de ideal du avskyr så, utan de kommer rösta på det parti DU tycker står för bra saker. Det är ju det som Jimmie Åkesson har utnyttjat, individer som känner sig utsatta vill skylla på någon för det är aldrig dom själva det är fel på, om någon annan kan förändra det som jag mår dåligt av så är ju det hur skönt som helst, då slipper jag ta i mitt egna äckliga inre.

Var snäll mot de som är utsatta, lär dig se bortom dig själv och dina behov, jag ser det hos nästan alla jag träffar, din egna önskningar är viktiga, men egentligen bara om det är så att ingen omkring dig lider. Om de gör det, börja med att hjälpa dom, du kan förändra en individ till att vilja omvandla istället för att beskylla genom så små så små handlingar. Kom ihåg det, hela tiden, varje dag du slukas av det du gör, kom ihåg att du har det så bra och att det är något du behöver stanna upp i och dela med dig av. Det handlar om varje dag, det handlar om här och det handlar om nu. Kom ihåg det. Varje individ har svaga sidor, försök att förstå dom sidorna och jag tror du kommer hjälpa till att bygga en grund för ett sundare samhälle. Det vill du väl?

LIFTA ett punkt noll

Den 5:e augusti gick festivalen Urkult igång inuti skogarna uppe i Ångermanland, ungefär mitt i ingenstans finns en gammal festplats där det spelas världsmusik och dansas glatt genom nätterna. Det är förstås en imponerande tillställning i sig som förtjänar massor med prenumerationer, det var inte det jag tänkte berätta om, men dit skulle vi. Det är ungefär 65 mil hemifrån för mig och kan kosta ganska mycket både pengar och bensin (läs: onödigt stort ekologiskt fotavtryck) att bogsera två individer dit.


Jag och min vän tänkte, vi liftar dit, det tar nog ungefär ett dygn högst två bestämde vi och packade tält och diverse campingbestyr. Resan går ganska fort- inte till våran förvåning då vi är ganska vana liftare och vet att det oftast gör det- men resan går ganska fort och vi är i Sundsvall på ungefär sex timmar från det att vi tagit vårt avstamp från Stockholm. Petter som jobbar för Piteå Dansar och Ler kör artister från hela Sverige till Piteå under den här veckan och kan med tom bil ta med oss en bit, han berättar historier så roliga att vi kiknar av skratt. Han är en särskild människa, mycket insiktsfull och levnadsglad. Vi pratar fortfarande om Petter ibland, han som var en mycket glad och duktig historieberättare säger vi till varandra, och vilken fantastisk självdistans! Lägger vi till sen. Vi känner mycket kärlek till denna inspirerande människa.


Så ungefär 16 mil kvar, klockan är runt middagstid och vi bestämmer oss för att hitta någonstans att slå läger över natten på en bit utanför Sundsvall, och får lift med ett roligt gäng pokerspelande Ångebor ungefär 6 mil ut ifrån Sundsvall till en tjärn som de säger är värd att stanna en stund vid. Så där är vi, det regnar, bör tilläggas, ganska häftigt också. Men det är en fin kväll med solen som skiner igenom molnen och det finns en eldplats med tak där vi lagar mat och kan värma oss en stund. Dagen därpå tänker vi att vi ju bara har 10 mil kvar, så vi tar det väldigt lugnt och plockar lite svamp i omgivande skog, hittar några fina Stensopp som några svampglada damer som också stannat på den här rastplatsen byter till sig mot en påse bullar de bakat. Vi sparar till senare fikapaus, fast det var en stor påse så vi kunde faktiskt äta några då och ha kvar flera till senare.


På eftermiddagen när vi ska ta oss vidare, dubbelkollar vi kartan och lär oss att vi är 6 mil åt helt fel håll, de glada Ångeborna missförstod våran rutt och skjutsade oss åt ett håll vi inte skulle. Hoppsan! Vi har alltså minst 22 mil kvar nu plötsligt och får ta oss tillbaks till Sundsvall, denna gång med en man som kör för räddningsjänsten och har väldigt brått, så han kör fort, han körde tokigt fort de sex milen tillbaks till Sundsvall, läskigt men i efterhand kittlande.


Så vi börjar på nytt resan från Sundsvall och hamnar 6 mil längre bort nära ett ställe som heter Bispgården, där blir vi avsläppta av en gammal dam med dotter som plockade upp oss på en pytteliten landsväg för att vi hade plockat blommor och ville ge bort i utbyte mot en kortare skjuts, hon gav oss sin adress och bad oss skriva ett vykort någon gång, det händer ju inte så mycket här ute menar hon, det är kul att få höra av folk även om man inte känner dom, hon var väldigt söt den här kvinnan, min vän och jag blev som barnbarn inför hennes värme och ödmjukhet.


Bispgården, ungefär 4 mil bort och där finns en korsning som tar en sista biten till Urkult i Näsåker, som ligger då strax utanför Sollefteå. Det här är en plats, där vi nu står, som är väldigt enslig. Det kommer inga bilar. De få människor som kommer bor precis här och ska ingenstans egentligen. Tre timmar ungefär, från sex till nio står vi där och vårar humör sipprar bort och vi börjar tänkte att det nog blir först och främst svårt att komma härifrån och då vi tittar oss omkring ser vi bara en gård, resten av all omgivande natur är väldigt tät barrskog där vi knappt kan slå upp ett tält. Så, vi gör det enda vi kan, söker våran hjälp hos medmänniskan, frågar det enda huset på den enda gården om vi möjligtvis skulle kunna få slå upp vårt tält på deras mjuka gräsmatta bara över natten. Det får vi göra, vi får också komma in och dricka te och äta mackor och vi fick bjuda på våra bullar som vi sparat och dessutom så fick dom en påse kantareller som vi plockat längs vägen och kvinnan och hennes son är snälla, jättesnälla faktiskt och frågar lite sådär, jamen vart ska ni då? Och vips så sitter vi i en bil på väg mot korsningen vid Bispgården, de kör oss hela vägen till en Statoilmack som ligger där och på vägen kör de förbi det relativt kända vägmärket som är den Thailändska Paviljongen i närheten (http://www.thaipaviljongen.se/) bara för att jag råkade nämna att den ligger ju här i närheten, de är mot oss så snälla, berättar roliga historier om omgivningen och deras vänner och återigen känns det familjärt att träffa främlingar.


Så på vägen träffade vi människor vi vanligtvis aldrig skulle ha träffat, fick vara deras vänner och ha dem som våra för en kort stund. Minnen för livet för oss och kanske också för dom. Förstås inte den senaste handlingen, men den kan förhoppningsvis vara inspirerande för någon, kanske de tar sig tid någon gång att lifta dit de ska istället för att ta bilen, bussen, tåget eller bur, flyget. För att bidra till ett bättre utnyttjande av de redan nyttjade resurser, varför ska en tom bil förbli tom när det finns de som kan åka med åt samma håll? Kanske någon som inte plockat upp liftare förut tar sig mod att göra det, för vi är helt klart en trevlig skara individer vi som liftar och i de flesta fall får du nog höra en glad historia.

Hur stor är man, när man är väldigt liten?

Under tiden som du lärde dig om de metaforiska svalor som med lätta vingslag korrigerar sin färd under skymmande kvällsmoln kontemplerade jag möjlighetens brister och varför vi så noggrant avgränsar äng från skog, himmel ifrån jord, individ från människa.

Vi satt rygg mot rygg och kunde inte se den skugga som föll från våran gemensamma figur, den föll på så vis att den sakta dolde våra detaljer i annalkande mörker så då innan svalorna återvänt till sina bon och gränsen mellan äng och skog försvunnit i mörker hade vi blevat en sammansatt klump som inte gick att särskilja från två särskilda spröt med vart och ett specifika nyanser.

--

När små ihopsamlade grenar, stenar och annan bråte plötsligt bildar en fördämning och vattnet som förut verkat obeveklig, nu sakta stannar upp liksom för att hylla den segrande med en miniatyrsjö sker inuti den ovana en förändring. Den lugnt rinnande bäcken i den glesa utkanten av den tungt ihopvuxna gammelskogen blev en oförberedd brytpunkt som stod för insikten om den tredje personen

När någonting utomkroppsligt spelade en annan sång än den som alltid spelats, förstod jag som aldrig reflekterat på det vis att det finns ett samband mellan det jag gör och jag. Så i djupa kamrar ekade den nya melodi, i ännu dolda vrån spelades en ny sång och här mötte jag mig själv, som någon eller någonting annat, för första gången.

--

Okondenserat

I varje stund finns möjligheten att fånga det korta möte som kan bli den förtydligade lycka vi får finna varandra i nu och sen.

När du minns gör du mig glad,
när du säger till mig att du minns
minns jag vad du betyder för mig,
varför du är min näraste vän,
när du minns vårar gemensamma ursprung.

Det är så fint att du i dina inre minneskamrar,
har fragment av vad som hör till min hela förståelse av mig själv att göra.
Mitt sanna jag.
Det som jag kallar väsen.
Varandet.
Du kallar själen.

Det är en del av mänsklig magi att minnas
någon annan och kunna berätta det,
så den,
jag i detta fall,
får uppleva mig själv ifrån hur du upplever mig.

Swing Lens Panorama

Askgrå, sydväst, ansvarstagande ickevarande och ej tillgänglig för kommentar,
när vi låser in växtligheten tar den sig andra väger ut,
gröngult flimmer över utsträckt blått,
tonvis av tystnad,
stenryggarna växer in i himmelen och slukar molnen och tystar solen.

En man står långt bort, en annan lite närmre,
de ser på varandra men ser bara svärta, utdrag ur en journal läser att sakta växte vi ifrån varandra, först fanns texturer, sedan bara konturer,
nu statiskt damm som står för det jag trodde var han.

Av jorden fördes vi bort ifrån varandra,
nu finns bara avstånd,
ingenting utom distans och dessa ord med sin mening,
jag har varit här så länge att det inte längre verkar
som om någonting omkring mig ändras,
vi värmde varandra men
har sedan länge kylts igen.

Slut.

Mossa Mossen

Lekfull av sommarregn som är ljummet, som barnet som inte tänker bara fascineras,
huden som blir speciell bara den blir fuktig, gräset som blir blött och samlar, du är regninspirationen, fyller daggkåporna.

Jag var i skogen förra veckan,
en dag gick jag en promenad och möttes av ett kalhygge,
och slogs av alla mossor som växte där,
det var fler sorter än jag kunde räkna, tiotals helt olika, säkert hundratals lite olika,
jag gick och fastnade nästan med foten i en,
som var så mjuk,
jag satte mig och somnade,
vaknade av myggen och var så varm inuti,
som mossans mjuka blivit min värme, tänkte jag.
Jag tog med lite mossa.
ungefär en centimeter,
av den som jag sov i, lite förvirrat kanske men
jag har alltid varit så,
när jag går i skogen
äter jag löv och bark.
La mossan i min väska och den torkade och blev skräp i botten.
Jag gör såna saker ganska ofta, tar med mig blommor i fickan fast jag förstår att de ska gå sönder, verkar viktigt för mig men mossen kanske saknar sin mossa